Something to get off my chest

Under veckan har vi arbetat med PBL (problembaserat lärande) i skolan. Metoden går ut på att man som grupp fördjupar sig individuellt inom ett visst ämne. Man har ett möte där alla får säga allt vad man kommer på som har med ämnet att göra, lite "brainstorm". Efter det strukturerar man tankarna och delar in allt i "ämnen inom ämnet" eller hur man då ska säga, och utifrån det kommer gruppen tillsammans på ca 7-10 frågor som var och en ska hitta ett svar på. Så under veckan jobbar man alltså individuellt med frågorna, men man kan vända sig till gruppen om det är något man undrar över eller behöver hjälp med. Sen på torsdagen hade vi ytterligare ett möte där alla fick dela med sig av sina svar så att vi kunde diskutera lite och lägga till ifall det var något man hade missat. På fredagen hade vi prov.
För min del gick del grymt bra! Detta är en arbetsmetod som jag absolut skulle kunna tänka mig att arbeta med. Jag och Natalie hjälptes åt, vi diskuterade frågorna och hjälptes åt att hitta sidor med bra information på nätet och sen svarade vi på frågorna individuellt. Visst var det ganska intensivt att jobba med samma ämne hela veckan, men man fördjupade sig mycket inom ämnet och lärde sig mycket. Helt ärligt så behövde jag inte ens plugga till provet, vi hade jobbat på bra under veckan så allting satt perfekt.

I övrigt har jag även promenerat under veckan nu när jag har hittat en bra runda som tar ca 40 min. Tvättat och städat har jag också gjort, som vanligt.
Visst mår jag bra av rutiner och att göra saker som är bra för mig, men sen så orkar jag inte så mycket mer. Särskilt nu på våren. Tidigare har jag rynkat på näsan åt folk som har sagt att en depression blir värre på våren, men nu känner jag verkligen att det är så. Visst blir jag också glad när solen skiner utanför mitt fönster när jag vaknar på morgonen, det är inte det. Det är en känsla som alltid finns där i luften, nästan som om jag har ett sjätte sinne. Det känns som om jag blir mer ömtålig, bräcklig. Jag känner mig "exposed". Jag kan inte med ord förklara hur det känns, du måste känna det själv för att förstå vad jag menar. Allt jag kan säga är att det gör ont. "Det gör ont när knoppar brister." Så på grund av detta går jag omkring och lider dagarna i ända trots att jag egentligen är glad och har det bra.

Red gjorde vi i lördags. Ridning är verkligen som ett andningshål för mig, ett litet ögonblick när jag kan känna mig hel. Att känna livsglädjen och nyfikenheten som Jullan strålar genom mig. Hon slutar aldrig förvåna mig den där ponnyn. Tre, snart fyra år och i lördags mötte vi en bil för första gången. Man kan förvänta sig att hon skulle bli rädd, men icke. Hon tittade lite misstänksamt på den, sen var det inte mer med det. Hon har hela livet framför sig och kommer bli en underbar häst, det känner jag på mig.

Och Doris, mitt hjärta. Så underbart att få träffa henne! Mystjejen.
Har för övrigt haft en väldigt mysig helg hos pappa. Att ha öppet altandörren och sitta ute och sola med hundarna är vårkänslor x100. Dessutom har jag och Bamse blivit riktigt bra kompisar nu, mysfarbror.
Doris är så duktig också! I lördags sprang hon efter en schäfer som gick förbi på skoterspåret som går på ängen bakom våran gård. Pappa stod länge och ropade på henne men hon lyssnade inte. Så fort jag ropade på henne vände hon och kom till mig! Då blir matte alldeles varm inombords, finaste vovven.

Idag kom farmor och farfar och så gjorde vi våfflor, det var riktigt mysigt. Det var längesen jag åt våfflor också, så det kändes som ett perfekt slut av helgen.

När jag kom tillbaka till Frostkåge satt jag och Natalie och pratade lite och såg på tv en stund. Sen duschade jag och nu blir det snart sängen.
Det blir lite si och så med uppdateringen när jag inte riktigt orkar, ni får stå ut.