Motvind

Livet känns riktigt tungt idag. Inte av någon särskild anledning egentligen. Skoldagen har passerat ganska så smärtfritt ändå. Vi har börjat med det nya temat; Människan och livsfrågorna. Som första uppgift ska vi jämföra de 5 världsreligionerna. Våran grupp ska jämföra gudsbilden. Helt okej grupp.
Matten gick riktigt trögt, när jag mår såhär dåligt kan jag verkligen inte koncentrera mig för att få ihop alla siffror och tecken. Men några bitar föll på plats i alla fall.

Hela grejen är liksom den där känslan som jag går omkring och bär på. Jag önskar att jag kunde förklara för er hur det känns, men det är omöjligt. Jag skulle vilja fånga den där känslan i en burk och visa den för er så att ni kan ge mig den hjälp jag behöver. För själv vet jag varken ut eller in.
Jag känner mig grymt stressad hela tiden, nästan som att jag är jagad av någonting. Jag får anstränga mig för att inte börja hyperventilera. Det är fullt av myror som kryper i hela kroppen. Jag kan inte koncentrera mig. Ibland känner jag yrsel. Jag har lätt för att flyta iväg någon annanstans. Det gör ont i kroppen, liksom sticker på vissa ställen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer.

De små stunderna i livet

Det har varit en bra helg. I lördags sov jag länge, var så himla trött som vanligt. Sedan kom farmor och farfar på besök. Farmor hade bakat en god äppelpaj så vi fikade och pratade lite. När de hade åkt hem tog jag med mig hundarna och Alexander på en promenad. Först gick vi i skogen. Doris var glad som vanligt och busade med pinnar som hon hittade på marken. För ovanlighetens skull var Bamse också ganska glad och busade med henne nästan hela vägen. När vi hade nått fram till bron över den lilla bäcken kände jag dock att Doris höll på att bli lite väl överenergisk, så vi vände om. På vägen hem busade de järnet och var lite väl okontrollerbara, så när de sprang ifrån oss passade vi på att gömma oss bakom träd och stenar. Det fungerar bra på Doris för då blir hon genast mer uppmärksam på vart hon har sin matte. Bamse däremot står kvar på stigen en bit bort med en obrydd min. "Tro inte att jag tänker smutsa ner mina tassar bland blåbärsriset bara för era fjantiga lekar." typ... Sedan gick vi mot kiosken för att ta den vägen hem. Jag tränade med Doris på att hon skulle gå fint i koppel och sedan även lös. Jag är nöjd; det var en härlig promenad och Doris fick arbeta lite. En fördel med att jag inte har några vänner som har tid att umgås är väl att jag får en bättre kontakt med mina syskon nu. De senaste veckorna har jag lyckats få med mig både Josefine och Alexander på promenad!
På kvällen såg jag två Irene Huss-filmer med pappa, det var mysigt.

Idag har jag varit ute och ridit med Sofia. Det var även premiärturen med mina nya ridbyxor. De är riktigt sköna, så det känns ändå värt det att jag la ner pengar på dem. Det första jag gjorde när jag kom till stallet var dock att ramla ut ur sadelkammaren, haha... Vid sådana tillfällen tänker man inte så mycket på smärtan utan det är mest "Shit, hoppas att ingen såg mig!" haha... I vilket fall så blev det en härlig tur. Jullan skötte sig exemplariskt. Hon har verkligen mognat och börjat bli mer reglerbar i ridningen nu, det är jätteroligt att rida henne. Tee Bar var väldigt pigg/till gränsen på het idag, vilket hon också har varit de senaste gångerna vi har ridit. Det kändes ändå bra att Sofia kunde få känna lite på henne idag och hon ska även försöka rida henne något nu till veckan.
Det är så roligt att rida tillsammans med Sofia. Vi har båda det här brinnande intresset för hästar så det finns alltid något att prata om. Det är så roligt att lyssna på berättelser från hennes hästliv och även om hennes resa tillsammans med Tee Bar. Dessutom värmer det alldeles underbart i själen när hon berömmer mig för mitt arbete med Jullan. Det är svårt att förklara känslan, men det känns faktiskt som att hon uppskattar mig och det jag gör. Det är nog i princip ända gången som jag känner mig uppskattad på riktigt. Av någon annan än familjen, alltså. Och även i princip ända gången som jag känner mig duktig på något, på riktigt. Dessa stunder är guld värda för mig, jag vet inte hur jag skulle överleva annars. Små ord kan värma så otroligt mycket. "Ja, jag brukar säga det till Conny; 'du vet, Marielles häst.'" Och den där älskade ponnyn, hon har klampat rakt in i mitt hjärta och tagit sig en stor plats där.

Sometimes someone says something really small and it just fits right into this empty space in your heart.

.

Vet ni att jag vill gråta av lättnad när det är fredag, bara för att jag har överlevt ännu en vecka? 

3 OKTOBER

Idag har det varit en helt okej dag ändå. På temat har vi mest suttit och lyssnat. Det är väldigt tråkigt men det är i alla fall inte särskilt krävande eller ångestframkallande. På matten lyckades jag lösa några tal, så sen kunde jag med gott samvete plocka fram boken när jag var helt psykiskt slut.

Imorgon har vi tydligen en temadag som kallas för "Lär känna skolan". Då ska vi ha fyra olika stationer där man typ får prova på de olika inriktningarna eller något. Det är en typisk grej som ger mig ångest x1000. Att inte veta vad jag ska göra och vad som förväntas av mig. Ska även vara i en stor grupp med en massa människor som jag inte känner. Men jag har pratat med Johanna om det och det känns bra. Det är guld värt att ha en klassföreståndare som lyssnar i alla lägen och alltid gör sitt bästa för att förstå hur man känner.

Det är lite knepigt med sånna här dagar... När allting ändå känns rätt okej så börjar tankarna snurra. "Jag kanske inte mår så dåligt ändå, jag kanske inbillar mig? Tänk om jag överdriver? Det är ju helt onödigt att byta medicin om jag ändå inte mår så dåligt." Fast egentligen vet jag ju hur fruktansvärt dåligt jag har mått den senaste tiden. Men det är som att bara för att jag inte känner av den smärtan för en dag så är det som att jag har inbillat mig alltihop. Jag kan inte lita på mig själv riktigt.

ibland tror jag att min låtsasvärld där allt är bra är det enda som får mig att orka ta mig genom dagen.