De små stunderna i livet

Det har varit en bra helg. I lördags sov jag länge, var så himla trött som vanligt. Sedan kom farmor och farfar på besök. Farmor hade bakat en god äppelpaj så vi fikade och pratade lite. När de hade åkt hem tog jag med mig hundarna och Alexander på en promenad. Först gick vi i skogen. Doris var glad som vanligt och busade med pinnar som hon hittade på marken. För ovanlighetens skull var Bamse också ganska glad och busade med henne nästan hela vägen. När vi hade nått fram till bron över den lilla bäcken kände jag dock att Doris höll på att bli lite väl överenergisk, så vi vände om. På vägen hem busade de järnet och var lite väl okontrollerbara, så när de sprang ifrån oss passade vi på att gömma oss bakom träd och stenar. Det fungerar bra på Doris för då blir hon genast mer uppmärksam på vart hon har sin matte. Bamse däremot står kvar på stigen en bit bort med en obrydd min. "Tro inte att jag tänker smutsa ner mina tassar bland blåbärsriset bara för era fjantiga lekar." typ... Sedan gick vi mot kiosken för att ta den vägen hem. Jag tränade med Doris på att hon skulle gå fint i koppel och sedan även lös. Jag är nöjd; det var en härlig promenad och Doris fick arbeta lite. En fördel med att jag inte har några vänner som har tid att umgås är väl att jag får en bättre kontakt med mina syskon nu. De senaste veckorna har jag lyckats få med mig både Josefine och Alexander på promenad!
På kvällen såg jag två Irene Huss-filmer med pappa, det var mysigt.

Idag har jag varit ute och ridit med Sofia. Det var även premiärturen med mina nya ridbyxor. De är riktigt sköna, så det känns ändå värt det att jag la ner pengar på dem. Det första jag gjorde när jag kom till stallet var dock att ramla ut ur sadelkammaren, haha... Vid sådana tillfällen tänker man inte så mycket på smärtan utan det är mest "Shit, hoppas att ingen såg mig!" haha... I vilket fall så blev det en härlig tur. Jullan skötte sig exemplariskt. Hon har verkligen mognat och börjat bli mer reglerbar i ridningen nu, det är jätteroligt att rida henne. Tee Bar var väldigt pigg/till gränsen på het idag, vilket hon också har varit de senaste gångerna vi har ridit. Det kändes ändå bra att Sofia kunde få känna lite på henne idag och hon ska även försöka rida henne något nu till veckan.
Det är så roligt att rida tillsammans med Sofia. Vi har båda det här brinnande intresset för hästar så det finns alltid något att prata om. Det är så roligt att lyssna på berättelser från hennes hästliv och även om hennes resa tillsammans med Tee Bar. Dessutom värmer det alldeles underbart i själen när hon berömmer mig för mitt arbete med Jullan. Det är svårt att förklara känslan, men det känns faktiskt som att hon uppskattar mig och det jag gör. Det är nog i princip ända gången som jag känner mig uppskattad på riktigt. Av någon annan än familjen, alltså. Och även i princip ända gången som jag känner mig duktig på något, på riktigt. Dessa stunder är guld värda för mig, jag vet inte hur jag skulle överleva annars. Små ord kan värma så otroligt mycket. "Ja, jag brukar säga det till Conny; 'du vet, Marielles häst.'" Och den där älskade ponnyn, hon har klampat rakt in i mitt hjärta och tagit sig en stor plats där.

Sometimes someone says something really small and it just fits right into this empty space in your heart.