day 07 - a song that reminds you of a certain event

När jag och Sandra var i Ö-vik och såg Kent live. Ett minne jag aldrig kommer glömma. 
Den här låten brukade sätta ord på mina känslor.

Jag saknar dig Sandra, du var som den storasystern jag aldrig fick.


En bänkrad i en rastlös sen april 
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till 
Jag kan få dig när du vill 
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång 
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget 
Det är inte så långt hem 

Än fanns det tusentals tårar kvar 
Och de var dina att ge vem som helst 
Äntligen 
De är de dyrbaraste smycken du har 
Så be aldrig om ursäkt igen 
Äntligen 
Passerar vi deras gränser 

Minns du vår blodsed, våran lag 
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad 
Jag minns allt som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns
Att det är långt hem 
Snart finns det inga tårar kvar 
De var våra att ge vem som helst 
Antligen 
De är de dyrbaraste smycken vi har 
Så be aldrig om ursäkt igen 
Äntligen 
Sätter du själv dina gränser 

Den där pojken jag aldrig kände 
Som gick på gator jag aldrig såg 
Och tänkte tankar jag aldrig tänkte 
Under ett tunt och flygigt hår 
Och alla känslor slog och sprängde 
Hela vardagen full med hål 
I en tid då inget hände 
I en stad som alltid sov 
Men älskling, vi var alla en gång små 
Ja, vi var alla en gång små 
Ja, vi var alla en gång små 

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö 
Men älskling, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö 

Vi ska alla en gång dö 
Vi ska alla en gång dö 
Vi ska alla en gång dö