I am lost sometimes, but that's allright

Det blev så att vi såg American History X igår; jag, Alexander och pappa. Riktigt mysigt hade vi med godis och allt. Måste säga att det är en grymt bra film. Den tar upp ett aktuellt ämne som berör på djupet. Det är inte varje dag som man reflekterar över vad det är som formar människan, hur mycket man präglas av sin uppväxt och hur föräldrarna uppfostrar en. Några tänkvärda citat från filmen;

"Hate is bagage. Life is too short to be pissed off all the time. It's just not worth it."

"We are not enemies, but friends. We must not be enemies. Though passion may have strained, it must not break our bonds of affection. The mystic chords of memory will swell when again touched as surely as they will be by the better angel of our nature."

Annars så började denna dag inte särskilt bra. Jag var duktig igår och tänkte prova ta sömnmedicinen på helgen så jag skulle veta vilken inverkan den får på mig. Redan halv tio tog jag den och tänkte att det blir perfekt eftersom att den då skulle få tolv timmar på sig att gå ur kroppen. Tror ni inte att jag likförbannat vaknade upp som en zombie imorse? Jag klev upp och åt frukost, satte mig vid datorn en stund och försökte piggna till. Det var omöjligt, så jag gick och vilade en stund. Klockan tre klev jag upp igen, men vandrade fortfarande omkring som en zombie. Jahapp, där var en hel dag förstörd. Aldrig mer att jag ska ta theralen.
Det är så obehagligt när det blir sådär. Hela kroppen känns slö och tung som bly, men det är inte det värsta. Även hjärnan står på viloläge och det är nästan omöjligt att följa sina egna tankebanor och få kontroll över sig själv. Det är som att sprattla och kämpa för att komma upp till vattenytan när någon håller fast dig under vattnet. Det får mig panikslagen.
Jag var förstås väldigt ångestfylld över bussresan hem på grund av osäkerheten. Men när vi stod där och väntade på bussen så kände jag igen ett välbekant ansikte som går på samma skola. "Du behöver inte oroa dig, jag ska se till så att hon kommer av på rätt ställe." sa hon till min mamma. Så fruktansvärt söt människa! Jag ville bara  gråta av lättnad där jag stod. Mycket riktigt kom jag av på rätt ställe också, och nu tror jag att jag vet på ett ungefär vart jag ska trycka på stoppknappen.

Annars så har jag haft lite kvällsfika här för mig själv, samt sett på One Tree Hill och Ponnyakuten.
Känner mig fortfarande lite trött av medicinen, så det blir nog en tidig kväll.