Sammanfattning av januari

I början av januari mådde jag fortfarande rätt dåligt, och jag var så fruktansvärt nervös och rädd inför att flytta till Solvik. Av tidigare erfarenheter har skolan varit den värsta delen av mitt liv. Det blev olidligt när jag började högstadiet, men nu när jag tänker tillbaka så var det jobbigt även innan dess.
Januari blev en vändpunkt för mig. Jag anpassade mig, kom in i rutinerna och växte som människa väldigt snabbt när jag kom till Solvik. Själva ämnena går bra, men jag är mest stolt över hur jag har vuxit socialt under bara en månad. Det är en sån otrolig frihetskänsla att jag kan inte beskriva det med ord. Först nu förstår jag hur fruktansvärt socialt handikappad jag har känt mig tidigare. Atmosfären på högstadiet och gymnasiet kvävde mig. Det går inte att beskriva hur lättsam atmosfären känns här i jämförelse. Här kan jag röra mig fritt, här finns jag, här har jag en plats som är min. Tidigare har jag bara varit en skugga som har smygit omkring i bakgrunden. Här finns det ingen som tittar konstigt på mig när jag går förbi, här tystnar inte folk när jag pratar, här hälsar folk på mig när jag hälsar på dem, här pratar folk med mig. Här får jag finnas.
Visst sitter jag fortfarande tyst rätt ofta i matsalen, och jag gillar fortfarande att dra mig tillbaka på mitt rum efter skolan. Men jag vet att om jag har något att säga så lyssnar folk, och om jag känner för att vara med så får jag det. Visst kommer det fortfarande att finnas dagar då jag mår dåligt, och visst kommer en del saker fortfarande att kännas skitjobbiga. Men jag är på gång.

Under januari började jag också rida Jullan regelbundet. Hon är så speciell, en förbannat envis ponny med busglimten i ögat. Det är lätt att glömma bort att hon är bara tre år, för hon är så orädd, stabil, positiv och framåt för det mesta. Ibland känner jag mig tryggare på henne än på en del andra vuxna hästar som jag har ridit.

This is the start of something new