Då var denna dagen slut

Och det känns ganska skönt.

I söndags var jag ute och red på Jullan själv igen. Tee Bar hade ont i hovarna men tack och lov var det "bara" på grund av det hårda och knöliga underlaget som har varit i hagen länge nu i brist på snö. Tee Bar stod inne i stallet under tiden och först ville Jullan inte lämna gården när hon gnäggade efter oss. Jag gjorde ingen big deal av det utan bad henne bara att gå igen och då gick hon, som tur var! Även om Jullan är tveksam när vi är ute själva så är hon jätteduktig, hon är ju ändå bara fyra år. Hon blir så lyhörd och fin. Det gick inte att trava så mycket för det var lite halkigt här och var men hon arbetade fint i skritten. Vi mötte även bilar för första gången och det var ju intressant... Hon blev tokspänd och jag trodde att hon kanske blev rädd så jag stannade bilarna. En av dem var snäll nog att till och med stänga av bilen. Men när vi kommer närmare och passerar så gnäggar Jullan åt bilarna med spetsade öron... Knäppa ponny! Haha.. Hon ville alltså göra sällskap med bilarna och hade blivit förväntansfull när de kom, därför blev hon spänd... Nåja, nu vet jag det i alla fall. 

Igår i skolan så såg vi en film, "Outsorced", på förmiddagen. Det var avstamp för andra veckan av PBL men jag har eget arbete i veckan och ska ta igen det jag har missat under tiden som jag mådde dåligt. Hela eftermiddagen kämpade jag med ett svenskaprov och det var lättare sagt än gjort... Till råga på allt hade jag sovit dåligt under natten så jag var helt slutkörd när jag kom hem. Men trots detta kämpade jag mig ut på en promenad sen, duktigt! Tidigare skulle jag inte ens ha gått till skolan efter att ha sovit så pass dåligt. 

Idag har jag fortsatt med svenskaprovet, jävligt jobbigt om jag får säga det, jag har alltså kämpat med detta prov i ca 4 timmar sammanlagt! Det var ett tjockt prov och dessutom komplicerat. Nåja, skönt att ha det gjort. Sista lektionen hade vi språkhistoria med Jennie och det är faktiskt ganska intressant att veta vart olika språk kommer ifrån och vilka som är släkt med varandra...

Nu ikväll har jag också varit på en promenad och jag känner mig rätt stolt som följer schemat såhär långt! Nu blir det snart kvällsfika och efter det kommer min kväll att bestå av en dusch, Gossip Girl och sedan sängen.

Home sweet home

Äntligen helg!
Veckan har varit ganska bra ändå. Vi har haft PBL (problembaserat lärande) med tema Indien hela veckan. Helt klart ett bättre och roligare ämne än det vi hade förra terminen. Dessutom har vi haft den bästa gruppen så det har känts superbra! En härlig stämning med skoj och skratt samtidigt som vi har arbetat seriöst och flitigt och hjälpt varandra. Precis som det ska vara. Provet gick galant. Dock blir det väldigt intensivt att jobba med det här arbetssättet efter en längre tid. Det som är irriterande med mig är att jag alltid går in med 110% för det jag gör, jag gräver ner mig och blir totalt uppslukad. Därför märker jag inte när det blir för mycket förrän det är för sent. En vecka blev dock lagom, så jag är väldigt nöjd över beslutet att delta en vecka och göra annat nästa vecka. Med andra ord är jag galet trött idag, det var som att luften gick ur mig efter att vi hade fått göra provet. Då kändes det skönt att packa väskorna och sätta sig på bussen.

Nu har jag pussat på min vovve och sett på film med pappa och syster. Ska försöka göra en tidig kväll och planen är att kliva upp klockan nio imorgon. Om jag gör det så får jag ju faktiskt två timmars sovmorgon, men det är så lätt att sova till minst 11 när man äntligen är ledig efter att ha sovit dåligt större delen av veckan. Men jag vill inte att det ska bli så att jag sover dåligt hela veckan och sen sover bort hela helgen...
Nåja... Imorgon hoppas jag att det blir promenad och någon slags uteaktivitet med finaste vovven. Gärna film på kvällen också. På söndag blir det stallet, planen är att rida med Sofia men om hon får förhinder tänker jag fara ut själv ändå.

Monday morning

Jag startade denna vecka med att försova mig... Det kändes ju mindre bra. För övrigt så är det mer än en månad(!) sedan jag bloggade nu. Det har varit riktigt tungt ett tag men nu känns det som att livet sakta men säkert börjar komma tillbaka till mig. Det är bara att försöka ta nya tag och jag har tänkt försöka tillföra några goda vanor till mitt liv, ett steg i taget. Det känns surt att gång på gång försöka bygga upp sig själv så att man ska bli starkare och hålla bättre;"kanske det kommer att fungera denna gången. Nu kanske det kommer att bli bra." Men man blir bara besviken gång på gång. Det händer någonting som gör att du tappar fotfästet och faller. Jag försöker att inte tänka så, för då känns det som att "men vad är det för mening med livet, om allt bara rasar gång på gång." Istället får jag kämpa med att leva i nuet, men det är ännu jobbigare. Det fanns en tid då jag bara kunde leva här och nu, då jag bara orkade leva här och nu... Men nu när jag är starkare och har kommit lite längre så är det oundvikligt att inte blicka framåt, jag vill ju ha en framtid också. Det gäller att ha små mål, någonting att se fram emot så att man kan få en känsla av att det är värt det trots allt. Fortsätter jag att kämpa så får jag i alla fall det här, som en slags belöning.

Mina mest kortsiktiga mål är att jag alltid längtar till helgerna. Jag försöker att planera roliga saker som jag kan se fram emot så att det känns värt det att ta sig igenom veckorna. Jag ser fram emot och planerar alltid helgens ridpass, vad jag vill hitta på med Doris och kanske något annat som känns roligt. Det är inte alltid jag orkar/hinner/vill genomföra mina planer men saken är den att jag i alla fall har något att se fram emot.
Andra mål som jag har är att jag ser fram emot alla lov som vi har från skolan. Då försöker jag alltid att planera något lite extra roligt och kanske något som jag länge har velat göra.
Sommarloven är också lite mer långsiktiga planer. I sommar t.ex. har jag ett önskemål om att få prova jobba på ett nytt ställe och kanske lite längre, typ 4-5 veckor. Även lite annat smått och gott. Jag har också lite planer och drömmar om vad som ska hända när jag har gått ut skolan, för då skulle jag vilja göra något speciellt och riktigt roligt... Men eftersom att det känns rätt osäkert om den saken än så länge så tänker jag inte skriva om det i bloggen. Jag fortsätter att drömma helt enkelt...

Så, i dagsläget gäller det mest att hålla huvudet ovanför vattenytan men jag försöker även införa lite goda vanor i mitt liv. Inget stort, men jag försöker bygga en bra grund. I dagsläget är det något så enkelt som att försöka ta en promenad varje dag utom fredagar och en dag i veckan när jag ska se på film med Natalie. Alltså tre dagar i veckan. En promenad på ca 30-40 min beroende på hur snabbt jag orkar gå. Egentligen är det ingen big deal och själva promenaden är inte särskilt jobbig för mig, det som är jobbigast är att faktiskt ta sig ut. Dagar när jag mår lite bättre (som idag) tänker jag när jag väl är ute att "Åh, det här är ju töntigt, jag blir ju knappt ens trött av den här rundan! Jag borde orka mer bla bla bla." Men då måste jag stanna upp och tänka till. Dagar då jag mår dåligt kommer det att kännas överväldigande jobbigt att över huvud taget ta mig utanför dörren, och tanken är ju att jag ska orka då också. Grejen med mig är att jag sällan kan göra något lagom. Jag vill göra saker ordentligt och perfekt hela tiden. Men det går inte, för jag märker inte när gränsen är nådd och jag överanstränger mig själv. Även om jag vill komma längre gällande motion och träning så får jag försöka tänka att det här räcker i dagsläget. Att jag inte promenerar mest för de sakerna, utan för att  ta mig ut och få lite frisk luft. För att komma in i rutiner och goda vanor. Min andra goda vana är då att se på film en kväll i veckan med Natalie. Även om jag ofta känner att det är nog med skolan och att jag inte orkar vara social och koncentrera mig på någon annan efteråt så vet jag att jag mår bra av det. Det kan kännas jobbigt och svårt innan, men sen är jag glad att jag gjorde det. För det är ju så härligt att bara få se en bra film och koppla av, särskilt i sällskap av någon som man trivs med. Vi har samma filmsmak också, vi skrattar åt och blir berörda av samma saker. Vi har så roligt tillsammans när vi väl umgås och vi har bra samtal. Därför mår jag bra av det. Så nu ska jag verkligen försöka. Det här är små krav, knappt några krav ens. Och när jag känner att dessa saker har blivit rutin, att jag börjar bli piggare och starkare - då kan jag börja lägga in fler saker. Men nu är nu. Jag försöker leva här och nu.

Motvind

Livet känns riktigt tungt idag. Inte av någon särskild anledning egentligen. Skoldagen har passerat ganska så smärtfritt ändå. Vi har börjat med det nya temat; Människan och livsfrågorna. Som första uppgift ska vi jämföra de 5 världsreligionerna. Våran grupp ska jämföra gudsbilden. Helt okej grupp.
Matten gick riktigt trögt, när jag mår såhär dåligt kan jag verkligen inte koncentrera mig för att få ihop alla siffror och tecken. Men några bitar föll på plats i alla fall.

Hela grejen är liksom den där känslan som jag går omkring och bär på. Jag önskar att jag kunde förklara för er hur det känns, men det är omöjligt. Jag skulle vilja fånga den där känslan i en burk och visa den för er så att ni kan ge mig den hjälp jag behöver. För själv vet jag varken ut eller in.
Jag känner mig grymt stressad hela tiden, nästan som att jag är jagad av någonting. Jag får anstränga mig för att inte börja hyperventilera. Det är fullt av myror som kryper i hela kroppen. Jag kan inte koncentrera mig. Ibland känner jag yrsel. Jag har lätt för att flyta iväg någon annanstans. Det gör ont i kroppen, liksom sticker på vissa ställen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer.

De små stunderna i livet

Det har varit en bra helg. I lördags sov jag länge, var så himla trött som vanligt. Sedan kom farmor och farfar på besök. Farmor hade bakat en god äppelpaj så vi fikade och pratade lite. När de hade åkt hem tog jag med mig hundarna och Alexander på en promenad. Först gick vi i skogen. Doris var glad som vanligt och busade med pinnar som hon hittade på marken. För ovanlighetens skull var Bamse också ganska glad och busade med henne nästan hela vägen. När vi hade nått fram till bron över den lilla bäcken kände jag dock att Doris höll på att bli lite väl överenergisk, så vi vände om. På vägen hem busade de järnet och var lite väl okontrollerbara, så när de sprang ifrån oss passade vi på att gömma oss bakom träd och stenar. Det fungerar bra på Doris för då blir hon genast mer uppmärksam på vart hon har sin matte. Bamse däremot står kvar på stigen en bit bort med en obrydd min. "Tro inte att jag tänker smutsa ner mina tassar bland blåbärsriset bara för era fjantiga lekar." typ... Sedan gick vi mot kiosken för att ta den vägen hem. Jag tränade med Doris på att hon skulle gå fint i koppel och sedan även lös. Jag är nöjd; det var en härlig promenad och Doris fick arbeta lite. En fördel med att jag inte har några vänner som har tid att umgås är väl att jag får en bättre kontakt med mina syskon nu. De senaste veckorna har jag lyckats få med mig både Josefine och Alexander på promenad!
På kvällen såg jag två Irene Huss-filmer med pappa, det var mysigt.

Idag har jag varit ute och ridit med Sofia. Det var även premiärturen med mina nya ridbyxor. De är riktigt sköna, så det känns ändå värt det att jag la ner pengar på dem. Det första jag gjorde när jag kom till stallet var dock att ramla ut ur sadelkammaren, haha... Vid sådana tillfällen tänker man inte så mycket på smärtan utan det är mest "Shit, hoppas att ingen såg mig!" haha... I vilket fall så blev det en härlig tur. Jullan skötte sig exemplariskt. Hon har verkligen mognat och börjat bli mer reglerbar i ridningen nu, det är jätteroligt att rida henne. Tee Bar var väldigt pigg/till gränsen på het idag, vilket hon också har varit de senaste gångerna vi har ridit. Det kändes ändå bra att Sofia kunde få känna lite på henne idag och hon ska även försöka rida henne något nu till veckan.
Det är så roligt att rida tillsammans med Sofia. Vi har båda det här brinnande intresset för hästar så det finns alltid något att prata om. Det är så roligt att lyssna på berättelser från hennes hästliv och även om hennes resa tillsammans med Tee Bar. Dessutom värmer det alldeles underbart i själen när hon berömmer mig för mitt arbete med Jullan. Det är svårt att förklara känslan, men det känns faktiskt som att hon uppskattar mig och det jag gör. Det är nog i princip ända gången som jag känner mig uppskattad på riktigt. Av någon annan än familjen, alltså. Och även i princip ända gången som jag känner mig duktig på något, på riktigt. Dessa stunder är guld värda för mig, jag vet inte hur jag skulle överleva annars. Små ord kan värma så otroligt mycket. "Ja, jag brukar säga det till Conny; 'du vet, Marielles häst.'" Och den där älskade ponnyn, hon har klampat rakt in i mitt hjärta och tagit sig en stor plats där.

Sometimes someone says something really small and it just fits right into this empty space in your heart.

.

Vet ni att jag vill gråta av lättnad när det är fredag, bara för att jag har överlevt ännu en vecka? 

3 OKTOBER

Idag har det varit en helt okej dag ändå. På temat har vi mest suttit och lyssnat. Det är väldigt tråkigt men det är i alla fall inte särskilt krävande eller ångestframkallande. På matten lyckades jag lösa några tal, så sen kunde jag med gott samvete plocka fram boken när jag var helt psykiskt slut.

Imorgon har vi tydligen en temadag som kallas för "Lär känna skolan". Då ska vi ha fyra olika stationer där man typ får prova på de olika inriktningarna eller något. Det är en typisk grej som ger mig ångest x1000. Att inte veta vad jag ska göra och vad som förväntas av mig. Ska även vara i en stor grupp med en massa människor som jag inte känner. Men jag har pratat med Johanna om det och det känns bra. Det är guld värt att ha en klassföreståndare som lyssnar i alla lägen och alltid gör sitt bästa för att förstå hur man känner.

Det är lite knepigt med sånna här dagar... När allting ändå känns rätt okej så börjar tankarna snurra. "Jag kanske inte mår så dåligt ändå, jag kanske inbillar mig? Tänk om jag överdriver? Det är ju helt onödigt att byta medicin om jag ändå inte mår så dåligt." Fast egentligen vet jag ju hur fruktansvärt dåligt jag har mått den senaste tiden. Men det är som att bara för att jag inte känner av den smärtan för en dag så är det som att jag har inbillat mig alltihop. Jag kan inte lita på mig själv riktigt.

ibland tror jag att min låtsasvärld där allt är bra är det enda som får mig att orka ta mig genom dagen.